norrlandsprinsessan

Jag ska nu göra ett försök att förklara min bloggfrånvaro de senaste veckorna:

Söndagen den 5 oktober på eftermiddagen somnade min älskade lilla kattunge Stella in efter att ha blivit akut dålig..
Jag har ju skrivit tidigare i bloggen om att jag märkt att Stella börjat gå konstigt, egentligen redan från början jag fick henne men det är ju så himla svårt att veta...kattungar har ju liksom naturligt inte så mycket styrsel i kroppen..Jag hade iallafall bestämt en veterinärtid åt henne den 7 oktober då jag tänkte att vi skulle kolla upp det....tyvärr hann inte dagen komma utan på lördagen före, den 4:e då mamma (som var på besök hos mig den helgen) och jag hade varit nere på stan berättade Sanna att Stella fått ett anfall under dagen och ryckt så mycket i kroppen att hon ramlat av stolen i köket.....
Drygt en timme efter att vi hade kommit hem hände det igen....vi hörde en duns åsså låg hon där på golvet o ryckte...ursh, det är en helt obeskrivlig känsla....att se sin lilla kattunge ligga och rycka sådär...jag fick panik och Lovisa drog mig ut från köket o tog mig till datorn för nu insåg vi att vi var tvugna att få tag på en veterinär snabbt, mamma stannade hos Stella i köket..

Vi fick tag på en veterinär i Vännäs, ett par mil utanför Umeå och Lovisa fixade så att vi fick låna hennes kompis Sofias bil.
Veterinären kunde efter ett par tester konstatera att Stella med all säkerhet hade en virussjukdom, FIP även kallad Coronaviruset och att hon förmodligen haft den hela livet "den är vanlig bland raskatter" sa han...Han sa också att det inte finns något botemedel....men att man kunde lindra symptomen med antibiotika och cortison...

Så vi åkte hem...veterinären sa att han skulle återkomma i veckan med mer klara resultat på proverna..."men du måste räkna med att hon inte kommer att överleva..."

Jag och mamma tog bussen på söndagen för att hämta ut Stellas medicin..Lovisa var hemma och skulle kolla till Stella. Hon messade och sa att hon fått ett till anfall...och messade en stund senare att hon fått ännu ett anfall. Vi kom hem, gav henne medicinen och jag satt hos henne en lång stund...och det var så...hemskt, jag önskar inte min värsta fiende att få se sin älskade kattunge i det tillståndet Stella var i....

Jag gick ut för att hjälpa mamma med maten i köket och när hon gick in i mitt rum bara någon minut senare ropade hon....jag satt med Stella en lång stund i knäet o kände bara att jag hatade livet....jag hatade att det var så orättvist o tog Stella ifrån mig....hon var så liten o hade knappt hunnit börja sitt liv...

Jag vet att det här var bäst för Stella, nu lider hon inte och har inte ont...men det är ändå så jävla orättvist...som Lovisa sa, du har längtat efter en katt i 2 år och när du väl köper en så händer det här...nej det är inte rättvist på något sätt...
jag känner mig så besviken på uppfödaren..jag känner sån ilska mot den här jävla hemska sjukdomen för att den finns...

Nu två veckor senare börjar det sjunka in...att Stella inte finns här längre, att hon inte ligger vid mina fötter varje kväll när jag ska sova, att hon inte kommer till dörren när man kommer hem från skolan....att hon inte hoppar upp i mitt knä och lägger sig och sover när jag sitter o läser....det börjar bli verkligt...

Mitt i all denna sorg fick jag dessutom skicka iväg Stella på obduktion, för att försöka bevisa att hon hade det här med sig från uppfödaren, får jag det bevisat får jag pengarna tillbaka som jag betalade för henne från Agria.

Inga pengar i världen kan ge mig tillbaka Stella, men jag känner att jag vill ha svar....

Jag och Eric som hade planerat att Stella skulle få en kompis nästa höst när vi flyttar ihop...en Birger...nu vet jag inte om jag vågar skaffa katt någonsin..jag kan omöjligt ta mig igenom detta en gång till...

Nej, livet känns så jävla orättvist just nu...