skyddsänglar eller bara tur i oturen?
Dagen började egentligen bra, jag vaknade, åt lite frukost och skyndade mig iväg till Jen och Jesper. Vi skulle jogga i hemlingby allihopa o Jespers kompis Niklas skulle med. Jag kände mig superpeppad att jogga och snart drog jag o niklas ifrån jen, jesper o asterix (hunden). Men vi väntade i mål på dom iaf, sen körde vi hemåt, jag cyklade hem från jen o jesper och när jag kom hem kastade jag mig i duschen, åt lunch med mamsen o pappsen o kastade mig sen på cykeln för att åka till jobbet. Det var min sista arbetsdag innan jag skulle få lite långledigt: först dalarna med familjen för att fira pappsens 50 års dag o sedan till sthlm för att mysa med eric...
Jag minns inte så mycket av själva olyckan, det finns som ganska svaga minnen i min hjärna men jag tror att jag stod med cykeln ett tag och väntade för att köra över på slottstorget (för er som bor i gävle så är det där lilla bocken står om vintern) när jag tyckte att det såg lungt ut cyklade jag helt enkelt över....men jag fortsatte aldrig på andra sidan cykelbanan för jag blev påkörd av en bil och nästa som jag minns är att jag vaknar upp på sjukhuset....
Det var helt sjukt...jag har aldrig svimmat eller förlorat medvetandet någongång i mitt liv förut....men nu vaknade jag alltså - precis som i filmerna - ja du vet när människan i filmen har vart med om en olycka och vaknar upp på sjukhuset med starka lampor skinande på sig och massa sjukhuspersonal runt omkring sig....
precis så var det för mig! jag tänkte en stund att - nej nu drömmer jag....det måste vara så, jag måste drömma....men sen var det någon liten filur inne i mitt medvetande som pickade mig på axeln och sa: men om man drömmer så borde man väl vakna någongång....
Och det var det som jag aldrig gjorde- vaknade ur mardrömmen...
Men i det stora hela så hade jag klarat mig OK: en liten fraktur på kindbenet ( som för övrig gjorde att jag svällde som en ballong på vänster sida av ansiktet och var helt blå-röd där) skrapsår på armar och ben, svullna knän (av smällen mot asfalten förmodligen) samt ett jack i pannan som enligt läkaren var så djupt att han såg in till mitt skallben..uuuuuuiii!!
så jag blev röntgad, och dom tvättade såren på mig, o plockade grus ur dom för jag hade tydligen tagit med mig halva torgets grus in på sjukhuset....mamma o pappa kom - men det minns jag svagt, kanske pga att dom gav mig morfin mot smärtan. o det där jävla morfinet sen, jag förstår att det var nödvändigt för att jag inte skulle ha så ont - men jag mådde jävulskt illa av det och spydde vart 5e minut...inge kul!
fick ligga kvar över natten, i ett rum med 3 andra, en tant som fes hela tiden, och en som snarkade som ett tröskverk...öronpropparna jag fick från nattsköterskan hjälpte 0....så jag fick nog o såg till att bli utskriven dagen därpå...på pappas 50 årsdag fick jag åka hem :) men istället för att åka med familjen till ett mysigt hotell i dalarna fick vi nu fira med jordgubbstårta på altanen :( mamma har berättat såhär i efterhand, jag minns det inte själv, men att när hon kom till sjukhuset så låg jag där med krage runt nacken( ja sån man får ha tills dom vet om man har brutit ngt eller inte) och mässade om och om igen: jag vill åka till dalarna, jag vill åka till dalarna....och mamma svarade tillbaka att det kunde vi ju inte...
jag är sjukskriven den här veckan tom söndag...och jag håller på att gå mig själv på nerverna av att vara hemma...är fortfarande lite blå runt vänstra ögat..så jag går inte ut utan mina solglasögon, vilket ser väääldigt misstänktsamt ut nu när det har regnat typ nonstop i en vecka. men om jag inte hade dom skulle folk tro att jag blivit misshandlad så jag funderar allvarligt på att sätta en lapp på min tröja: "påkörd inte påbankad" eller helt enkelt bara inte gå ut!
på fredag ska jag ta bort stygnen i pannan o då får vi se om jag får ett coolt och halvt osynligt ärr där - eller om jag tvingas köpa upp stora lager av concealer för att dölja det..
jag går förövrigt omkring och ältar huruvida det var mitt fel att det hände eller inte...och det är svårt att komma till någon slutsats i den frågan när man inte minns ett jota av olyckan..enligt min vän hells (som är väl bevandrad inom psykologin) så kan det vara ett sätt för mitt undermedvetna att skydda mig från det hemska och att det kanske bubblar upp till ytan om ett tag.
och nu till titeln för er som har grubblat på den: mamsen tror bestämt att jag hade en skyddsängel med mig som gjorde att det gick så bra som det gick..själv är jag lite mer av det skeptiska slaget och säger att jag hade tur i oturen...vad säger ni? skyddsänglar eller tur i oturen?
Shit, läskigt som f*n... Skyddsängel eller ej, otroligt skönt att höra att det gick så pass bra som det gick! Kramar om dig!
Åh, SKÖNT att det gick så pass bra. VERKLIGEN TUR. Fick höra om olyckan på omvägar eftersom jag varit ledig. Folk på jobbet har tydligen varit mycket oroliga. Fast trots att allt är tråkigt och onödigt och läskigt så har du ju humor. Roligt inlägg, Anna. Skönt att du håller humöret uppe! Vi ses på jobbet nästa vecka då? Kram på dig!!!
/Jenny
Hej, fick höra om olyckan nyss av Jenny. Vad skönt att du är på benen o håller på o krypa ur skinnet. Då är du på rätt väg. Krya på dig så ses vi någongång på jobbet. Kram / Emma, på Eniro :)
Plus att det vore riktigt mycket humor att gå omkring alldeles blåslagen med t-shirttrycket "påkörd" över bröstet.
Jag läste om olyckan i tidningen men visste inte att det var du förrän Linda häromdagen berättade. Usch.. Jag är glad att du verkar må bra trots allt. Det hade ju kunnat sluta väldigt illa. Ta nu hand om dig och vila! Eniro klarar sig fint utan dig så ta din tid.
Massor med kramar!
Shit!! Fick veta igår vad som hade hänt... Skönt att höra att du klarade dig så pass bra iaf. Läskigt.
Kanske är det en kombination av skyddsängel och tur i oturen?!
Ha det så bra tills vi ses!!
Kram
Lotta, skåningen du vet ;oP