norrlandsprinsessan

kan inte sova....ligger bara o grubblar...på allt, på livet, på igår kväll då jag o eric hade en "liten argument" eller vad jag nu ska kalla det..han tyckte att jag tjatade för mycket om att jag vill att han ska flytta hit, och jag försökte få honom att förstå hur ensam jag känner mig häruppe

det är bara det att jag ser vad mysigt alla andra par har...det som jag bara får ha en helg i månaden, o inte varje dag som dom! andra har haft partners som har flyttat med dom, när dom kom in här...

jag ser på klassen: Sara, Marie, Angelica, Hante, Jessica o Anna har - dom har pojkvänner som dom bor med - som jag också vill ha! låt mig kort säga att det känns som att våran klass är uppdelad i två "läger" de som har partner, och dom som inte har dvs singlarna. jag hör i det första urvalet till de med partner..men i det andra urvalet när det kommer till vad man gör om kvällarna o helgerna så hamnar jag ofrivilligt i den andra...och jag vill inte gå ut och supa, jag vill inte festa varenda helg
jag vill vara hemma o mysa o kolla på film med min pojkvän!
jag hör Jen prata i telefonen om hur mysigt hon o Jesper ska få det...dom ska fixa o ordna i lägenheten...åka till IKEA o så
jag vill också åka till IKEA o gå runt där o veta att jag kan köpa grejer till min o erics gemensamma lägenhet!! att jag kan(om jag har råd då)..köpa saker idag o vi kan ha dom tillsammans, inte att jag kan "spara" idén till senare....eller köpa o låta dom stå och samla damm... i ett förråd..

jag är så nära att bara säga tack och adjö....att bara strunta i mamsens o pappsens stolthet över mig, över att jag har kommit in o att jag har flyttat på egen hand....jag är så nära att bara packa väskan o ta första bästa buss till flygplatsen o ta planet till sthlm och bara skita i min utbildning!
men jag gör det inte....jag har bara frågat mig själv varenda kväll den här veckan...o särskilt denna sömnlösa natt: är det värt det? är den här utbildningen, som jag väntat 2 år på att få komma in på, värd den här känslan av ensamhet? vad ska man välja, kärleken, som kan finnas kvar efter utbildningen - eller utbildningen som är en framtid, men som gör att man istället nästan lider- för att man är kär?