jobbig lektion..
ursh...min dag började inte bra idag...eftersom jag vaknade av ljuset igår, dvs ca 6.10, så bestämde jag mig för att sova med min sovmask inatt...det resulterade i att jag sov gott...men oxå att jag vaknade 8.41! och vi började nio...snabbt som tusan fick jag slänga i mig lite yogurt samtidigt som jag tog på mig kläder och cyklade iväg.
idag hade vi en jobbig lektion åsså..strimman som dom kallar det här i umeå..det är typ en föreläsning varje termin där vi tränar samtalsmetodik och självkänsla osv..idag skulle vi prata om sorg och hur man pratar med en människa som är i sorg, detta eftersom vi läser psykologi just nu, och då fick vi höra våran lärare gudrun, som har jobbat på kvinnokliniken, berätta om en familj som förlorade sin bebis precis i slutet på graviditeten. och det var en gripande historia..några i gruppen grät, men inte jag...och jag känner mig så himla okänslig...! men jag har svårt för att gråta när andra är närvarande...och jag måste nästan ha det som är sorgligt uppslängt i ansiktet på mig för att jag ska börja gråta. som tex. i vintras när farfar dog..då grät jag inte en tår när mamma ringde på morgonen och berättade att farfar hade gått bort. jag var hos eric i sthlm..o kände antagligen att jag hade stöd av honom och att jag inte "behövde gråta" men när jag kom hem på kvällen till umeå ringde jag mamma och då bara forsade tårarna, kanske var det för att jag var ensam och inte kände något direkt stöd av någon. likadant var det på begravningen...för då var det liksom så konkret att farfar va borta..
men jag kände mig ändå så okänslig när jag satt där..o gudrun berättade den här hemska historien...om det förmodligen hemskaste man som förälder kan uppleva - att förlora ett barn..så kände jag mig ledsen men det kom inga tårar..fast å andra sidan sa gudrun att som professionell kurator sen, så är det kanske inte så himla lämpligt att sitta o storböla med en patient..o det verkar det ju inte va ngn risk att jag kommer att göra...ärsh..jag är bara så himla uppe i det här med psykologi och krishantering...det är konstigt egentligen att vi har "föst bort" sorgen från vårt samhälle, det är liksom inte accepterat att sörja...men vad händer då med vårt inre, när vi inte får bearbeta det vi är ledsna över?
idag hade vi en jobbig lektion åsså..strimman som dom kallar det här i umeå..det är typ en föreläsning varje termin där vi tränar samtalsmetodik och självkänsla osv..idag skulle vi prata om sorg och hur man pratar med en människa som är i sorg, detta eftersom vi läser psykologi just nu, och då fick vi höra våran lärare gudrun, som har jobbat på kvinnokliniken, berätta om en familj som förlorade sin bebis precis i slutet på graviditeten. och det var en gripande historia..några i gruppen grät, men inte jag...och jag känner mig så himla okänslig...! men jag har svårt för att gråta när andra är närvarande...och jag måste nästan ha det som är sorgligt uppslängt i ansiktet på mig för att jag ska börja gråta. som tex. i vintras när farfar dog..då grät jag inte en tår när mamma ringde på morgonen och berättade att farfar hade gått bort. jag var hos eric i sthlm..o kände antagligen att jag hade stöd av honom och att jag inte "behövde gråta" men när jag kom hem på kvällen till umeå ringde jag mamma och då bara forsade tårarna, kanske var det för att jag var ensam och inte kände något direkt stöd av någon. likadant var det på begravningen...för då var det liksom så konkret att farfar va borta..
men jag kände mig ändå så okänslig när jag satt där..o gudrun berättade den här hemska historien...om det förmodligen hemskaste man som förälder kan uppleva - att förlora ett barn..så kände jag mig ledsen men det kom inga tårar..fast å andra sidan sa gudrun att som professionell kurator sen, så är det kanske inte så himla lämpligt att sitta o storböla med en patient..o det verkar det ju inte va ngn risk att jag kommer att göra...ärsh..jag är bara så himla uppe i det här med psykologi och krishantering...det är konstigt egentligen att vi har "föst bort" sorgen från vårt samhälle, det är liksom inte accepterat att sörja...men vad händer då med vårt inre, när vi inte får bearbeta det vi är ledsna över?
Kommentarer
Trackback